

Det är många frågor och funderingar som återuppstår och hamnar på plats igen, när man tar upp sin passion efter ett antal års inaktivitet.
Jag är ju rätt nördig på fototeori, till exempel. Min hjärna är väldigt abstrakt i hur den fungerar, så att teoretisera omkring abstrakta ting är sånt jag gärna gör som underhållning. Jag mår bra av att fundera omkring abstrakta saker, filosofi, estetik och så vidare.
Frågan om fotografi är en sån här fråga som har ställts och besvarats fler gånger än man tycker borde vara nödvändigt.
Den allra enklaste förklaringen är – en bild framställd av ljus och kemiska reaktioner, på papper.
Det är ju vad vi får i handen när vi lämnar in ett negativ eller en digital fil till ett fotolabb – ett papper i handen, med vår bild etsad på den med hjälp av antingen en kemisk process (analogt mörkrumsarbete) eller med hjälp av en bra (dyr) fotoskrivare.
Men är inte ett fotografi mer än den fysiska produkten?
För mig kommer det också en del följdfrågor.
Vad är ett fotografi värt? Har det ett ekonomiskt värde? På vilket sätt skiljer sig ett fotografis värde, från till exempel ett målat konstverks värde? Är det ena mer eller mindre värt än det andra? Om så – varför? Finns det fotografi som kan klassas som bättre än annat fotografi? Vad gör ett fotografi bra? Kan vem som helst skapa ”bra” fotografier?
För att återgå till den första frågan – vad är fotografi?
För mig är fotografi som fenomen alltför vitt omspännande för att det ska vara möjligt att sätta EN etikett på det. Det är en teknik, med vilken det är möjligt att producera bilder som till sin natur har störst förmåga av alla konstnärliga uttryck att återskapa verkligheten.
Men där tar det stopp, för mig. Det är ungefär det enda som allt som ryms under paraplybegreppet fotografi har gemensamt. Och inte ens det stämmer alla gånger, med tanke på den bildstil som är mer abstrakt, men ändå skapas genom fotograferande.
Om jag till exempel tar mig själv, samt vänner, bekanta, gamla kollegor och så vidare, som exempel – vi sysslar alla med fotografi på ett eller annat sätt, men varför blir det vi gör inte likadant?
Tekniken är ju densamma?
Rimligtvis bör man kunna säga med relativt stor säkerhet att uttrycket är personligt, mer än något annat. Vi fotograferar utifrån den vi är, vilket i sig är ett uttryck för hur vi ser världen.
Det låter klyschigt – jag vet. Men det är faktiskt sant, och väljer man att se förbi klyschan, är det faktiskt väldigt intressant.
För mig personligen är fotografi mitt främsta konstnärliga uttryck. Det handlar (för mig) mer om konst än exempelvis nyhetsfotografi. Fotografi innefattar också, för mig, teori och en abstrakt tankemassa som attraherar mig oerhört.
Jag sade att jag är rätt nördig på abstrakta grejer och fototeori, va? 😀
Jag kommer inte att svara på de här frågorna (kanske någon enstaka, men troligen inte) i just det här inlägget. Trötthet och svag, irriterande huvudvärk sätter stopp för det just idag. Men det finns ju en hel framtid för den här bloggen, och väldigt mycket utrymme att skriva och visa fotografier på, så jag tänker att det löser sig.
Det finns i och för sig ett svar på frågan ”vad är fotografi?”, och det är – intressant.
Och jag skriver intressant, trots att jag personligen upplever att väldigt stora delar av det moderna fotograferandet är rätt ointressant. Jag är ju sån som människa att jag gillar det som är lite mer otillgängligt – mainstream fotografi är totalt ointressant för mig.
Men fotografi som fenomen, särskilt om och när man nördar ner sig i teori och abstrakt tänkande, är superintressant.
.. och som sista skvaller i det här inlägget kan jag säga att onlineversionen av höstens fotokurs (bildseende/bildkomposition) snart är klar. Kursstart är planerad till början av februari – återkommer med exakt datum! 🙂
Pöss så länge!