Dragon scales; det finns alltid en tanke bakom mitt fotograferande – alltid. Inte nödvändigtvis bakom varje enskild bild, men det finns alltid en slags genomgående berättelse. Jag har några olika, beroende på motiv, vad jag har lust med, vilket humör jag är på, och så vidare.
Men det finns alltid en tanke, en berättelse, om man är öppen för att ta till sig den.
Igår tog jag med mig hundar (min egen, samt lånehund för helgen) och kamera och gick ner till (nästan) Lögarängen i Västerås. Det brukar finnas många bilder att plocka där, så även den här gången.
Vi passerade många träd, men särskilt ett skrek och vrålade på mig, på sådan volym att det bara var att stanna och börja plocka bilder.
Dragon scales.
Det var min första tanke när jag såg barken. Den såg nämligen precis ut som en drakes fjäll – eller, i alla fall som jag tänker mig drakfjäll.
Och när jag stod där, med otåliga hundar och kameran i högsta hugg, funderade jag lite över drakar och träd. Det slog mig – med ett visst inflytande från en fantasyserie jag läst, att träd kanske egentligen är döda drakar vars torkade kroppar bär på uråldriga minnen.
En vidare tanke var; tänk om det är så. Tänk om det är så, och tänk i så fall vilken enorm respektlöshet vi har inför träd. Vi river och sliter i dem, vi klipper dem som vi behagar, vi tar ner dem, vi sågar och skär, vi bygger och gör om… allt medan den döda drakens minnen splittras och försvinner ännu djupare in i dimmorna.
Det här är en liten, liten del av min världsbild. Kanske inte nödvändigtvis drakar per se, men jag har en särskild bild av naturen som jag vårdar ömt. Den (naturen) är magisk, kraftfull, på många sätt intolerant och obrydd.
Med mitt fotograferande av det här slaget vill jag att mina bilder ska fungera som en varsam påminnelse om att naturen är så oerhört mycket mer än biologi och vetenskap. Den är närvaro och kraft. Den står bortom allt vi kan föreställa oss. Den är kraftfull och har humör. Den är starkare än något annat, och trots att vi människor gärna vill tro det, så kan vi inte kontrollera den.
Vetenskap har sin plats. Den har gjort många bra saker. Men vetenskap har också gjort att många av oss har förlorat vördnaden inför sådant som är större och starkare än vi. Den har fått oss att utveckla en i det närmaste narcissistisk övertro på oss själva.
Jag har många, långa, inte alltid så smickrande åsikter om just detta.
Jag vet att mitt sätt att se och fotografera kan vara svårtillgängligt. Jag vet att det jag ägnar mig åt är visuell poesi, mer än lättsmält popkultur.
Men det är verkligen min stora förhoppning att jag kan få en och annan att minnas att vi är små och svaga i jämförelse med naturen. Jag vill väcka våra egna urgamla minnen om vördnad och respekt, så att vi på sikt kanske kan ta ett steg tillbaka och tänka på andra sätt omkring hur vi lever.
Långsökt, måhända.
Men hoppet är det sista som överger människan, har jag hört.
Inga svar