Varför fotografera? | Det är inte jätteofta jag råkar på fotografer där jag får mindrevärdeskomplex. 😅 Numer känner jag oftast att ingen är bättre eller sämre än den andre, vi tänker och ser olika – that’s it.
Men jag har precis sett en Youtubevideo med/av fotografen Martin Osner, där han diskuterar Fine Art Photography, och varför man fotograferar som man gör.
Det här är visserligen inte en ny frågeställning för mig, jag har rätt bra koll på varför jag fotograferar. För mig, liksom den här snubben, har orsakerna förändrats genom åren. Som ung fotograferade jag porträtt och bröllop och tyckte att det var jättekul. Jag fotograferade, dels för att jag var bra på det, dels för att jag älskar att göra det.
Idag är det lite annorlunda. Mitt liv har tagit mig till en plats där idéer, tankar – och i rätt stor utsträckning; filosofi, är oerhört viktigt. Jag vet inte om man kan/ska/bör sätta någon etikett på det jag ägnar mig åt (förutom min egen; visuell poesi), men jag fotograferar det jag av ett eller annat skäl tycker är vackert.
Skönhet ligger onekligen i betraktarens ögon. Jag tror att min tanke om skönhet skiljer sig en del från många andras. Min tendens är ju att hitta skönhet i det lilla, eller till och med det vardagligt fula.
Om det inte har framgått, så tycker jag att det är oerhört spännande att fundera över sånt här. Varför jag gör som jag gör, hur min tankevärld och världsbild synliggörs genom mitt fotograferande, hur jag ser skönhet där andra inte gör det, och så vidare.
Jag känner mig nästan tjatig som skriver om det här igen; jag har skrivit om det både här, samt på en annan fotoblogg jag har på Fotosidan.se. Men att se den här videon fick mig att fundera igen, och då måste tankarna luftas och redas ut.
Till skillnad från Martin Osner, fotograferar jag inte nödvändigtvis för minnenas skull. Det handlar inte heller enbart om skönhet, fast att det gör det ändå. Jag fotograferar för att erbjuda något att hänga upp blicken på en stund, att ge ett andetag extra medan man tittar. Både för mig själv, och för den som betraktar mina fotografier.
Sedan blir det ju naturligtvis minnen ändå. Jag kan till exempel minnas gången jag och min förra hund åkte som en skottspole mellan två olika ställen för att fotografera medan tvättmaskiner och tumlare gick i tvättstugan. Eller när hon och jag var iväg och fotograferade i ett gammalt, fint industriområde i stan, och fick besök av en väldigt social svartvit kråka (skata?).
Så, visst. Men det är inte för minnenas skull jag fotograferar. De är en ofta trevlig bieffekt, men det är inte därför. Jag vill se skönhet, och jag vill stoppa in den i ett fotografi, och kunna försjunka i det jag tycker är som allra vackrast i ett svartvit fotografi.
Skönhet är både en känslomässig upplevelse och ett mindset, för mig. Båda delarna är oerhört viktiga för mig i mitt fotograferande. Och jag måste faktiskt erkänna att jag känner mig lyckligt lottad som ser mitt fotograferande på det viset.
