Kärlek i offentliga rum
Vad ser du, när du tittar på bilden här ovan?
Det uppenbara svaret är – en man som sitter gränsle över knät på sin älskade, i en tät och intim omfamning.
Mindre uppenbart är hur den personliga tolkningen färgas av vilka överenskommelser vi har med Verkligheten, som handlar om kärlek – och vem som får uppleva kärlek.
Utöver att vara ett kärlekspar, är det nämligen också uppenbart att kvinnan sitter i rullstol. För en del människor är detta ett problem, och i det här inlägget kommer jag att berätta varför det är intressant ur ett Sanning vs Verklighets-perspektiv.
När jag växte upp jobbade min pappa med vad som då kallades personer med utvecklingsstörning men idag benämns som kognitiva funktionsnedsättningar. Det gjorde att jag tidigt lärde mig att en person i rullstol inte är varken farlig eller äcklig. Det var dock inte det enda jag lärde mig. I skolan, särskilt på gymnasiet, lärde jag mig att de flesta andra i min ålder inte hade samma erfarenheter, och därför inte klarade av att förhålla sig på ett vettigt sätt till de elever som gick i särskolan (jag vet faktiskt inte vad det kallas idag – shame on me).
Kvinnan på bilden ovanför har berättat skräckhistorier om hur okända människor betett sig mot henne när hon visat kärlek till en partner offentligt. Både fysiskt och psykiskt våld har förekommit, vilket troligtvis är en mer extrem behandling än de flesta av oss känner sig bekväma med.
Det som gör det här fotografiet intressant är hur tolkningen av det så tydligt färgas av vilka överenskommelser vi har med oss från vår uppväxt, vilka människor vi omgett och omger oss med, om vi själva känner någon som har en synlig funktionsnedsättning, vilken syn på ”norm” vi har, hur vi ser på kärlek, vem som ”får” älska, hur provocerade vi blir av att se en normbrytande relation, vad vi tillåter oss själva att göra utifrån vår eventuella motvilja – eller välvilja, för den delen.
En annan osynlig överenskommelse som många bär på är att de har något slags bestämmanderätt över vem som ”får” älska och/eller älskas. Den här överenskommelsen grundar sig ofta helt och hållet på deras egna föreställningar om huruvida de själva kan se sig i en relation med en person som har en synlig funktionsnedsättning. Det är alltså inte alltid en medveten hållning, utan en åsikt som växer fram ur ett förhållningssätt man ofta ärver från föräldrar och/eller andra influenser i barndom och tonåren.
Ett annat fenomen som är intressant att ta upp är att det här fotografiet inte skulle höja några som helst ögonbryn om kvinnan satt på en vanlig stol. Då skulle reaktionen troligen ha varit ”åh, vilken vågad bild, HAN gränslar henne”. Det här ställer inte bara frågor om vem som får känna/uppleva kärlek och ha en relation, utan också om vem som får ha ett aktivt sexliv. Inte bara personen med funktionsnedsättningen, utan också en funktionsnormativ partner kan ifrågasättas.
Ett fotografi som detta rymmer alltså väldigt många osynliga överenskommelser. När man betraktar ett sådant fotografi är det alltid intressant att vända blicken mot sig själv och fundera lite extra på vilka överenskommelser man bär på, vart de kommer ifrån, om de är allmängiltiga eller faktiskt personliga, och hur långt de ger ringar på vattnet.
För ringar på vattnet, det blir det av såna här fotografier. Ett samtal må börja runt kärlek, och sluta i vart enskilda individers bestämmanderätt börjar och slutar, vem som har rätt att lägga sig i andras liv utan att bli tillfrågade, och så vidare – i all oändlighet.
Den här bilden finns med i min bok Sanningen att säga. Det här inlägget skrivs som en fördjupning i detta med överenskommelser, och hur djupt indoktrinerade vi är i dem att vi inte ens märker att de är där.
Vart står du någonstans?
